Jag är så trött på verkligheten. På all snö som ligger som ett vitt skynke över hela landet, ett vitt skynke som vi inte ens kan få bort om alla hjälper till. Jag vill inte leva i den här kalla verkligheten, jag vill isolera mig, krypa in i min hjärna och leva i min personliga saga, där solen alltid skiner. Jag älskar solen, när den är framme kan man blunda och låtsas att man är just i en saga. Någon helt annanstanns, på en plats där himlen är blå och marken runtomkring är grön.

Just nu känns sommaren själv som en enda saga, är det verkligen sant? Har vi lediga dagar då vi bara kan ligga och lyssna på musik eller springa över gröna marker och ha vattenkrig? Det känns sannerligen mer som saga än verklighet nu när man inte ens kan gå utanför dörren utan att frysa tårna av sig. Men jag lever på hoppet och djupt inom mig vet jag att livet snart kommer igen, det kommer i takt med att snön smälter bort. Det kommer i takt med att blommorna kommer. Det kommer fram samtidigt som vårjackan. Jag längtar så det gör ont.

/F