"Inte jag - inte kär", hon har fattat vad jag vill nå ut till svenska folket med. Sedan är Hon kär och det kommer hon underfund med också, men jag gillar hur hon är i början i alla fall. Tagen från Herkules.
Jag skulle ju skriva två inlägg, men jag tappade det andra ämnet så jag struntade i det, men nu blir det ju två i rad ändå eftersom att en viss Filippa Ekmark är kass på att skriva.
Nu kommer i alla fall ett inlägg om känslor.
Jag har skrivit i denna vackra blogg att jag önskar att känslor inte fanns och att jag önskat att människorna hellre varit robotar (känslolösa robotar...).
Jag står fast vid min sak, men inte så att jag vill ha krig och hat (hat är en känsla och skulle inte finnas..?). Det är väldigt svårt att förklara, det är en känsla. Fred och kärlek - det är ett bra uttryck som jag ofta använder mig av. När folk frågar vad jag tycker bör finnas med i en behovstrappa är antagligen kärlek det som jag skulle svara först och främst för kärlek är viktigt.
Sedan kan någon fråga mig vad jag avskyr, och då kan mitt svar vara känslor - främst kärlek. Jag hatar den personen man kan bli på grund av kärlek och jag hatar hur mycket kärlek kan döda.
Angående personen man blir; vad finns det att förklara?! Alla har vi varit med om den där personen som skaffat ny partner, som gett upp kompisar och en hel livsstil totalt. Jag har varit en sådan människa själv så jag vet vad jag pratar om. Man gör allt för den andra men det blir bara fel för man offrar hela sin själ för något som aldrig brukar hålla ändå, och tappar då förtroende hos kompisar, bland annat. Negativt? - Mycket!
Angående hur mycket kärlek dödar; svartsjuka, göra slut, otrohet, vänskap (igen) osv. Det kan såra något så innerligt. Det räcker med att säga något som låter fel och så har något litet brustit i den andra människan, inte så att man visar det (bortsett från om man är dramatisk eller har kort stubin dock, jag har en kompis som polisanmäler minsta lilla sak...).
Den enda kärlek jag kan säga att jag tycker om är den mellan nära kompisar, den kärlek som finns i en familj och mer personligt för mig - kärleken till musiken. Andra kanske känner en kärlek till fotboll eller politik (well, politik har jag också, men inte i samma grad som musik, filippa och min familj).
Varför skriver jag detta nu då? Jag har tänkt mycket på det det senaste och så såg jag på Dear John precis. Jag hatar att gråta till kärleksfilmer (speciellt när det är av samma författare som till The Notebook - tror jag det var - som jag HATAR eftersom att den är så sabla hypad) men det gick inte att låta bli, den var för fin. Den kändes så sabla äkta i kärleksscenerna och man visste hur de kände, jag rös när de nuddade varandra och tårarna verkligen rann ner för mina kinder (varför vet jag inte) när de kollade på varandra och bara såg sådär sliskigt kära ut.
Ärligt talat, som jag har berättat så hade jag en vecka eller två då jag inte kände något - det är så jag minns det i alla fall. Den veckan var både den värsta och en av de bättre i mitt liv.
Åh, nu blir det bara svammel. Vad skulle jag säga egentligen?! Jo, juste... Jag tror främst på att man blir förblindad eller intresserad av en människa, eller känner en attraktion, och att det är det som vi människor förhastat brukar kalla kärlek. Vad kärlek faktiskt är har jag inte en aning om, men jag har gjort en lista och Filippa har hållit med om alla punkter utom en (för evigt) på vad som kännetecknas som kärlek i alla fall, mer än att bara var förblindad, intresserad och attraherad.
Jag har ingen aning om vad jag skrivit helt nu och jag kommer antagligen få ta lite skit för det. Anledning till varför jag skrivit? Kanske för att få de som orkat läsa allt ätt tänka till lite, inte vet jag. Ett ganska ovärt inlägg vill jag påstå, men sånt är livet.
PS. "Kärlek" kan vara mycket trevligt för stunden också och ibland kan man släppa på tyglarna.
/J
0